Det var väldigt tyst den där måndagskvällen. Väldigt tyst från våra små
grå med fyra små ben. Jag anade oråd och kikade in i Hoppes bur och i
äggkartongen där hon hade bäddat, hamsterpyntat och boat. Jorrå där låg hon, så
sött och stilla. Döv hade hon tydligen blivit. Jag petade på henne och insåg
att Hoppe sov, väldigt djupt. Jag rörde lite till på henne. Det var som att peta
på en liten porslinsprydnad. Hela hon rörde sig, men var kvar i samma
ställning. Det var nog då jag insåg att Hoppe hade somnat in. Jourhavande mamma
fick ställa upp, utan medgivande, på kvällsfrågor om vad man gör med döda djur.
Jag kunde väl inte ha en död hamster liggandes i lägenheten i en hel vecka,
ända tills lilleman skulle komma hem.
Frysen, jag skulle paketera henne
ordentligt och lägga henne i frysen. Men tänk om Hoppe bara sov, väldigt djupt.
I så fall skulle hon dö frysdöden. Jag beslutade att Hoppe skulle få ligga kvar
i sin sömn, natten ut. Den natten var jag väldigt tacksam att jag hade
bojkottat filmen ”Djurtjykogården” och alla andra filmer i genren skräck.
Morgonen därpå sov Hoppe fortfarande väldigt djupt och i samma
ställning.
Dagen efter kom lilleman hem. Han hade blivit informerad, innan vi
klev över tröskeln, att Hoppe hade lämnat jordelivet och sorgearbetet över en
liten hamster började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar